Abrovinscher i senkapitalismen

Det finns kvällar när livet känns ganska enkelt. Man har ätit, kanske läst något, kanske tränat, kanske tittat på en dålig film som ändå var rätt bra. Sedan finns det kvällar när hela tillvaron plötsligt öppnar sig som ett gammalt linneskåp och allt ramlar ut på golvet samtidigt.

Då kan man börja fundera på hur människor egentligen står ut.

Min mamma använder ett ord som jag tycker allt mer om: abrovinscher. Små hemmagjorda lösningar. Tillfälliga konstruktioner. Saker man hittar på när den riktiga reservdelen saknas, manualen är borta och ingen längre minns vem som byggde maskinen från början.

Det är kanske så vi lever.

Att släppa utan att kasta bort

Tidigare under dagen sade mamma något som gjorde ont, även om hon inte menade illa. Hon funderade på om en del av min övervikt kunde hänga ihop med att jag har svårt att släppa saker.

Jag svarade att jag inte vet hur man släpper saker.

Och egentligen är det en ganska svår fråga.

Vad betyder det att släppa sitt förflutna? Ska man glömma? Vem blir man då? Vi består ju till stor del av allt vi minns: kärlek, dumheter, svek, böcker, jobb, människor, skratt, rädslor, platser där vi bott och saker vi önskar att vi hade sagt.

Jag har dessutom ett ganska gott minne. Ibland lite för gott. Jag kan minnas sådant som andra människor verkar ha lagt i en låda, burit ut i garaget och kört till tippen redan 2008.

Men kanske behöver man inte släppa minnet.

Man kan släppa greppet.

Arkivet får finnas kvar utan att alla mappar ligger öppna på skrivbordet samtidigt.

Lev i nuet, säger de

Det moderna rådet är ofta att leva i nuet.

Det låter rimligt. Just nu finns kanske inga katastrofer. Kaffet står där. Stolen håller fortfarande. Ingen tiger har tagit sig in genom balkongdörren.

Problemet är bara att en människa helt utan det förflutna och framtiden vore ett märkligt väsen. Nästan ett rö för vinden.

Vi behöver minnet för att veta vilka vi är och framtiden för att veta vart vi är på väg.

Dessutom lär Ingmar Bergman ha sagt något i stil med att var man än befinner sig för länge kommer demonerna till slut dit.

Den fullständigt skyddade verkstaden blir alltså inte heller något paradis. Sitter man tillräckligt länge på en öde strand på Bahamas börjar man förmodligen till slut oroa sig för pensionssparandet, hudförändringar eller huruvida grannen fått en bättre solstol.

Människans hjärna är imponerande på det sättet.

Aristoteles och hamsterhjulet

Aristoteles menade att dygden ofta ligger mellan två ytterligheter.

Mod ligger mellan feghet och dumdristighet. Generositet mellan snålhet och slöseri.

Jurister resonerar ibland på liknande sätt. Två ytterligheter kan båda skapa absurda resultat. Man söker en rimlig mittpunkt.

Det låter klokt.

Sedan kommer Jesus och säger ungefär: vore du varm eller kall kunde jag acceptera dig, men eftersom du är ljum spottar jag ut dig.

Jaha.

Där satt man med sin fina medelväg.

Fast motsättningen kanske är skenbar.

Man kan vara måttfull i sitt eget liv och ändå tydlig i sina värderingar. Man behöver inte bli utbränd för att tycka att fattigdom är fel. Man behöver inte känna all världens lidande varje kväll för att motsätta sig rasism. Man behöver inte välja mellan att rädda hela världen och att totalt strunta i den.

Problemet uppstår snarare när alla väljer bekvämligheten mitt emellan och ingen längre ingriper.

Då blir samhället lätt ett hamsterhjul utför ett stup.

Den lyckliga turisten

Senkapitalismen har dessutom en märklig dubbelhet.

Först säger den: arbeta, prestera, konkurrera, försörj dig, var anställningsbar, förbättra dig.

Sedan visar reklamen en leende människa på en strand och frågar varför just du inte njuter mer.

Arbetslinjens skärseld på vardagarna.

Bahamas på Instagram.

Och när människor inte klarar kombinationen får de höra att de måste bli bättre på stresshantering.

Det är svårt att inte skratta lite åt konstruktionen, även om följderna ofta är allt annat än roliga.

Good enough

Jag börjar därför misstänka att ”good enough” är en mycket mer avancerad filosofi än den låter.

Inte som ursäkt för likgiltighet.

Utan som erkännande av hur lite vi faktiskt vet.

Platon hade sin grotta. Vi ser skuggorna och försöker förstå vad som händer utanför.

Mamma har sina abrovinscher.

Jag föredrar nästan hennes version.

Man famlar sig fram med erfarenheter, principer, misslyckanden, kärlek, styrketräning, powernaps, böcker, humor och någon provisorisk träbit man hittade bakom elementet.

Ibland fungerar strategin.

Ibland förändras reglerna innan man hunnit lära sig dem.

Och när man till slut begriper vad som hände har livet redan gått över till nästa version.

Håll varsamt

Kanske gäller därför samma sak både människor och livet självt.

That which you love, you must set free.

Inte därför att man ska sluta bry sig.

Tvärtom.

Man håller varsamt.

Man gör så gott man kan.

Man kämpar för det som betyder något.

Men man försöker inte klämma sönder det man älskar i försöket att behålla det.

Varje människa, varje relation, varje kropp och varje samhälle förändras ändå.

Det gäller till och med ens psykiska normalitet. Ju hårdare man försöker kontrollera varje tanke och känsla för att försäkra sig om att man är fullständigt normal, desto mer misstänkt börjar allting kännas.

Kanske får även normaliteten springa lös ibland.

Så man hankar sig fram.

Inte i fullständigt mörker, men heller aldrig i full belysning.

Man gör små abrovinscher.

Man läser för mycket fakta.

Man försöker rädda världen lite mindre på söndagar.

Man älskar människor man inte kan kontrollera.

Man får ångest ibland.

Och däremellan händer något märkligt.

Livet blir faktiskt rätt bra.