Oljekrisen gav nyliberalismen. Jag anser att oljekrisen 1973 till stor del byggde på desinformation och överdriven rädsla, något som både Clara E. Mattei och Sven Grassman har lyft fram. Mattei beskriver hur krisen användes för att legitimera åtstramningspolitik och nyliberala reformer, medan Grassman visade hur Sverige manipulerade sina nationalräkenskaper. Den borgerliga regeringen målade upp en bild av ekonomisk katastrof som inte existerade. Detta blev startskottet för en ny era där man påstod att vi levde över våra tillgångar, trots att det fanns en medveten politisk agenda bakom.
Falsk miljömedvetenhet
Efter oljekrisen ökade miljömedvetenheten, men samhällets beroende av fossila bränslen förändrades knappt. Trots all retorik om omställning har vi fortsatt att investera i en energimodell som vi visste var ohållbar redan på 1970-talet. Det är som om krisen snarare användes för att skapa en rädsla och därmed en acceptans för nedskärningar och åtstramning, istället för att främja verklig hållbarhet.
Känsligare psyken sedan nyliberalismens seger
Nyliberalismen som följde gjorde våra psyken mycket känsligare på alla fronter. Tidigare hade vi en kollektiv förståelse av samhällets roll för individens välbefinnande. Men när staten började dra sig tillbaka och marknaden blev lösningen på allt, övergick samhället från en plats av solidaritet till en plats av konkurrens och ständig granskning.
Högerextrema och rasistiska åsikter
När staten skär ned på stöd till de som har det svårt, känner många sig övergivna och orättvist behandlade. Det kan göra att människor söker enkla förklaringar till sina problem och börjar skylla på invandrare eller minoriteter. Högerextrema grupper utnyttjar detta genom att sprida rasistiska idéer och lova hårdare tag, vilket kan locka dem som känner sig svikna. Vissa menar att demokratin kan gå under om vi inte bekämpar åtstramningspolitiken, rasismen och klimatkrisen som en helhet.
Fetma
När människor får mindre pengar och stöd, blir det svårare att ha en hälsosam livsstil. Stress och ekonomiska svårigheter kan göra att man väljer billig snabbmat eller processad mat istället för nyttig mat eller att man tröstäter. Det leder till ökad fetma, särskilt i utsatta grupper men också i mer privilegierade. Minskad fysisk aktivitet och ökade stillasittande aktiviteter bidrar också till problemet.
Psykisk hälsa
Minskade resurser till psykiatrisk vård och socialt stöd ökar risken för psykisk ohälsa. Fler känner sig stressade, nedstämda och ångestfyllda. När stödet försvinner, är det svårt för många att få den hjälp de behöver, vilket leder till ökad psykisk ohälsa i hela samhället.
Social oro
När skillnaderna mellan rika och fattiga ökar, skapas mer social oro. Rika drar sig undan och lever mer isolerat, medan de som har det svårt känner sig ännu mer utanför. Detta leder till att tilliten till samhället minskar och att spänningarna mellan olika grupper ökar.
Men även rika blir mer missnöjda med sin rikedom i mer ojämlika samhällen och söker ännu högre inkomster. Men det finns alltid någon som tjänar mera. För fattiga människor eller begåvade som inte lyckats i karriären, finns alltid vetskapen om att om du bara försökt ännu hårdare, hade du kunnat bli superrik. Samtidigt är det svårare att lyckas för mer utsatta i mer ojämlika samhällen. Det skriver boken Jämlikhetsanden av Richard Wilkinson och Kate Pickett om.
Kortare liv även för de rika
I boken Jämlikhetsanden av Richard Wilkinson och Kate Pickett visas hur ojämlikhet påverkar livslängden negativt för både fattiga och rika. I samhällen med stora klyftor mellan rika och fattiga är inte bara de mest utsatta grupperna som lider av kortare livslängd och sämre hälsa, utan även de välbärgade. Ojämlikhet skapar social stress och osäkerhet som drabbar hela befolkningen. Fattiga påverkas direkt av bristande resurser och tillgång till vård, medan rika påverkas indirekt genom ökad oro och stress.
Kriminalitet
När människor känner sig ekonomiskt och socialt trängda, kan de lockas in i kriminalitet. Bristen på arbete och meningsfulla aktiviteter gör att särskilt unga kan dras in i kriminella gäng för att få en identitet och trygghet. Samtidigt kan rädslan för brott öka hos resten av befolkningen, vilket skapar en ond cirkel av misstro och rädsla. Många som tar mycket droger eller har alkoholproblem gör det ofta för att kompensera för den sociala utslagning, psykiska ohälsa eller stress som ökar med åtstramningspolitiken.
Skolresultat
Skolans resurser minskar ofta med åtstramningar, vilket drabbar elevernas möjlighet att få en bra utbildning. Friskolesystemet där högpresterande och lågpresterande barn separeras får alla att prestera sämre. Större klasser och mindre stöd till de som behöver det, gör att fler elever halkar efter. Sämre skolresultat leder till sämre möjligheter på arbetsmarknaden, vilket förvärrar den ekonomiska ojämlikheten.
Produktivitet i arbetslivet
Stress och dålig hälsa påverkar också produktiviteten negativt på arbetsplatserna. När människor är oroliga för sin ekonomi och hälsa, eller när de saknar stöd för att hantera psykisk ohälsa, presterar de sämre på jobbet. Detta minskar företagens och samhällets effektivitet och tillväxt på lång sikt.
Moral och självkritik
Vi gick från att se oss som en del av ett kollektiv till att bli bedömda på individuella prestationer. Det moraliska ansvaret för framgång eller misslyckande lades helt på individen. Om du inte lyckades, var det ditt eget fel. Den här förändringen har gjort oss mer självkritiska och självdömande än någonsin tidigare. Vi har blivit fångade i en ständig strävan efter perfektion, där varje avvikelse från det ”rätta” sättet att vara på ses som ett personligt misslyckande.
Konkurrensen och vår mentala hälsa
Nyliberalismen skärpte konkurrensen, inte bara på arbetsmarknaden utan även i våra privatliv. Vi jämför oss ständigt med andra – hur vi ser ut, vad vi äger, vad vi uppnår. Det här skapar en konstant press att prestera och överträffa andra, vilket skapar en ond cirkel av stress och psykisk ohälsa.
Åtstramningen som raserade tryggheten
Den sociala tryggheten urholkades när välfärdssystemen monterades ned. Istället för att ha en bastrygghet att luta oss mot har vi fått lära oss att det inte finns några garantier. Detta gör att vi hela tiden går på helspänn, ständigt rädda för att något oväntat ska slå undan benen på oss. Det har gjort oss mer känsliga för stress och oro, eftersom det känns som att vi aldrig kan vara riktigt trygga.
Dömande och moralism
När samhället började döma människor efter deras ekonomiska framgångar och anpassning till marknadens krav, blev vi också mer moralistiska i våra bedömningar av andra. Vi dömer inte längre bara handlingar, utan hela människor. ”Är du arbetslös? Då är det för att du är lat.” ”Klarar du inte av stressen? Då är du svag.” Sådana dömande tankemönster har blivit vanliga och skadar både oss själva och samhället.
Tvångssyndrom och psykisk ohälsa
Den ständiga pressen att passa in och lyckas på marknadens villkor har skapat ett samhälle där tvångssyndrom och psykisk ohälsa ökat lavinartat. Perfektionismen har blivit norm och varje avvikelse ses som ett tecken på personlig misslyckande. Detta gör att många kämpar med överdrivna krav på sig själva, ångest, depression och andra psykiska problem. Vi har gått från ett samhälle som uppmuntrade kollektivt ansvar till ett samhälle där individen förväntas lösa alla sina problem själv, oavsett hur stora eller små de är.
Gräsrötter slut er samman
Det är dags att vi ifrågasätter de här normerna och inser att ingen människa kan stå ensam i ett samhälle. Vi måste återigen börja värdera solidaritet, gemenskap och ömsesidig hjälp för att bryta den destruktiva spiral av krav, dömande och ångest som vi har fastnat i. Gräsrötter, förena er!
Oljekrisen ledde till en fundamental ekonomisk kris, nämligen att 60-70-talens överproduktionskris blev akut, säger Alfred Chandler, se https://gemensam.wordpress.com/2024/07/22/om-hur-de-producerande-storforetagen-forlorade-sin-makt/. De hade blivit så otroligt effektiva på att producera i jättemängder att det inte fanns avsättning för allt, och när då energikostnaderna steg blev det för mycket för dom. De råkade i händerna på finansmaffian, på diverse rentiärer som inte hade en aning om något mer än att de måste ha pengar omedelbart. Innan dess hade de styrts av sin tekniska personal som var mindre rabiata när det gällde profitkrav.
Beträffande nyliberalismens allmänna mänskliga kris vill jag gärna tipsa om Peter Fleming: Sugar daddy capitalism. Dvs att vi ständigt 24 timmar om dygnet måste lägga upp oss och sälja oss. Inte bara att chefer kan ställa vilka krav som helst på sina underlydande, inkl krav på sexuella tjänster (vilket titeln syftar på) utan också att vi alltid måste tänka mer på hur vi ”ser ut” på marknaden än hur vi är eller egentligen vill vara.
Mer om den på https://opus.lib.uts.edu.au/handle/10453/129331
Jo men tillväxten var ändå högre under oljekrisen än efteråt under nyliberalismen. Och Grassmann visade att den värsta inflationen i Sverige var efter varje devalvering. SVT:s dokumentär ”Lönesänkarna” visade att priset på svensk export var rätt konkurrenskraftigt även innan systemskiftet med devalveringarna. Svenska företagen sålde sina produkter för det gamla priset i utländsk valuta och växlade tillbaka vinsten till enorm växelkursvinst.
Tillväxt är däremot en myt, den består bara i en adderad bokföring vars innehåll kan vara vad som helst.
Poängen, enligt Chandler, var att de stora, bärande, globala västliga industrikoncernerna fick känna på kraftiga förluster pga ökade energikostnader. Därför tvingades de söka hjälp från finansbranschen som därmed fick tolkningsmonopol i världen. Produktion blev ointressant (och därmed också produktionens avsättning), finansbranschens tillväxt blev allt.
Det är i alla fall Chandlers version, och han är väl allmänt ansedd som den stora experten på storindustrin åtminstone i västvärlden fram till ca 2000. Jo, för all del, han har skrivit om elektronikindustri i Japan också och hur det dittills dominerande RCA lämnade walkover i samma veva till Sony och de andra, förmodligen av samma skäl.
Det stora dilemmat börjar i att mål samt medel byter plats. Pengar omvandlas till mål med människor, samhällen och naturen som medel. Människorna och naturen blir leverantörer för rikedom i pengar.
Med den nyliberala eran sker ett paradigmskifte.
Precis
Förvisso. Egentligen är det en generell kapiatlistisk tendens, men när finansbranschen tog kontroll försvann alla andra hänsyn.
Det håller jag med om men det är farligt att framställa finanskapitalisternas maktövertagande som något av naturlagarna givet för då blir nyliberalismen också av naturlagarna given och den enda, oundvikliga vägen. Och historien visar att så inte är fallet.
Naturlag är det minst av allt, det är en rutin, inget annat: https://gemensam.wordpress.com/2024/09/18/alla-misslyckanden-beror-pa-daliga-rutiner/
Att säga att oljekrisen var en reell kris är farligt eftersom det riskerar att legitimera det nyliberala systemskiftet som hotar att krossa världen i konkurrens, åtstramningspolitik och krig. Visst var det energiprisernas uppgång och kapitalisternas förmåga till överproduktion som triggade en ekonomisk omställning, men det var framför allt ett verktyg som kapitalet använde för att förstärka sin makt och förflytta balansen från produktion till finans. Detta var inte en nödvändig reaktion på en ”kris”, utan ett medvetet projekt att återinföra ojämlikhet och makt till en liten ekonomisk elit.
Grassman, Mattei och Martinez visar hur eliten manipulerade narrativet för att få med sig ledande politiker i ett spel som gynnade de rikaste 1 % på bekostnad av alla andra. Istället för att skapa en hållbar ekonomi för alla eller främja en ny, mer progressiv ekonomisk modell, valde politikerna att skydda och stärka kapitalets intressen. Det var ingen tillfällighet att detta skifte skedde just när jämlikheten hade stärkts efter decennier av keynesiansk politik och facklig kamp. De rikaste, som sedan feodaltiden ansett sig vara halvgudar med rätt till privilegier, såg en möjlighet att återställa den gamla ordningen med extrema inkomstskillnader.
Under 1970-talet tjänade en svensk VD endast 9 gånger mer än en industriarbetare, men idag är skillnaden 49 gånger – och i USA ofta över 500 gånger. Denna utveckling är ingen naturlag, utan resultatet av en strategi att underminera sociala framsteg och återställa maktstrukturerna till förkapitalistiska nivåer. Denna återkomst av klassamhället drivs av samma logik som under 1900-talet, när kapitalet lyckades återställa sin makt efter stora totala krigens omvälvningar. Oljekrisen blev ett svepskäl för att skärpa kontrollen och pressa tillbaka varje försök att skapa ett mer rättvist och demokratiskt samhälle.
Den ideologiska skiftningen från sociala framsteg till nyliberalism började långt innan 1970-talet. Redan på 1950-talet förberedde sig eliten för att undergräva den keynesianska konsensusen. Paul Samuelsons ”moderna syntes” och de svenska bankirernas ”Nobelpris” i ekonomi förde fram en ny generation av ekonomer som var mer intresserade av vackra men falska matematiska modeller utanförankring i reell ekonomisk historia än verkliga lösningar. Detta skapade en grogrund för en ekonomi där räkenskaper och tillväxt blev allt, och där den mänskliga dimensionen försvann.
I denna kontext måste vi vara extremt kritiska mot alla försök att romantisera 70-talets kapitalister som offer. De hade kunnat räddas på andra sätt, till exempel genom att släppa guldmyntfoten och införa modern penningteori (MMT). Men istället valde man att skylla på ”ineffektiva” statliga utgifter och arbetarnas lönekrav. Det vi ser idag är resultatet av ett långsiktigt projekt som inleddes redan på 1950-talet, och som utnyttjade varje kris – verklig eller fabricerad – för att konsolidera makten hos de rikaste. Vi måste därför ifrågasätta hela narrativet om oljekrisen som en ”ofrånkomlig” kris och se den för vad den verkligen var: en ursäkt för att införa ett system som hotar både mänskligheten och planeten.
70-talets industrikapitalister var inga offer, de mutades liksom de anställda företagsledarna gjorde alternativ bytte företagsidé. Men krisen var förvisso reell av skäl jag har nämnt ovan. En klassisk överproduktionskris som förvärrades av att utgifterna ökade.
Vad vill du, att man ska ljuga av politiska hänsynsskäl, för att ”folk inte begriper bättre”?
Sen kan man hävda att den löstes på absolut sämsta tänkbara vis. Och det är något av en gåta. Hur kommer det sig att den politiska apparaten så lättvindigt trodde på att bara politiken begår självmord så blir allt bättre?Alla politiker kunde ju inte få högavlönade konsultjobb? Med andra ord, varför blev de så amatörmässiga?
Aurelien skriver läsvärt om detta på https://aurelien2022.substack.com/p/the-machine-stops
Självklart skall man inte ljuga men väl så kunniga ekonomer eller ekonomhistoriker som Chandler har inte nödvändigtvis hela sanningen. Allt som skrivs skrivs enligt den historiska källkritiken med en tendens (ett subjektivt syfte). Visst fanns det en reell kris i grunden men man desinformerade mycket om arten av, orsaken till och rätt åtgärder mot denna. Oljekrisen krävde inte det nyliberala systemskiftet som enda möjliga lösning. Det fanns andra. Sedan märker jag ju hur politiker från lägsta nivå ställer sig på maktens sida för att få bättre positioner eller olika favörer. Grassmann skriver att ekonomiforskarna och -journalisterna sedan 80-talet fick börja ljuga om oljekrisen och om faran med statliga underskott. Och Clara E Mattei visar ju hur åtstramningspolitikerna gått till attack mot den välfärd och det statliga inflytande varje storkrig ledeer till efter detta. Segern för åtstramningspolitikerna efter oljekrisen skulle bara bli så total. Vi måste använda varje uns av idé till sanningsenlig källkritik mot varje försök från varje om än så eminent forskare att förklara det nyliberala systemskiftet som det enda oundvikliga alternativet. Men sanning skall vi alltid sträva efter men redan Plations grotta-exemplet från antiken visar ju hur svårnåbar sanningen är. Därför skall vi ifrågasätta även de mesta eminenta vänstertänkare om de inte med all sin kraft försvar välfärd, frihet under ansvar och good enough åt hela jordens och Sveriges folk.
Jag menar ju att en tids inflation efter ett storkrig eller en pandemi som Covid är ofrånkomlig. Då ska man inte gripas av panik och tillgripa åtstramningspolitik utan bemöta krisen enligt keynesiansk metod och vänta tills inflationen lägger sig igen.
Nej men jag har inte heller sagt att oljekrisen ”krävde” någon särskild lösning. Den helt enkelt ökade kostnaderna för industriföretagen utan att dra in några ökade intäkter. Industriföretagen valde då helt frivilligt att lösa sina problem genom att vända sig till finansmarknaderna för att låna pengar och hamnade därmed i dessas våld.
Och detta fick följder i hela samhället.
Klassiska industriföretag hade varit beroende av sina kunder och måste därför förhandla med dessa och de var dessutom intresserade av sin utveckling på lång sikt; finansbolag är helt ointresserade av sina kunders kunder, och de är bara intresserade av nästa bokslut. Ja, inte ens det – numera kör de på instant profit. Vinsten idag är det enda viktiga, om deras klienter står på näsan i morgon är det bara att skära ner dom. De investerar inte, de bara mjölkar.
Som jag också har påpekat är det märkliga att det politiska etablissemanget vägrade stå för det långsiktiga perspektivet på det sätt som det politiska etablissemanget alltid har gjort tidigare. De tvådde sina händer, som det heter. Vilket det nu får betala för genom att publiken alltmer ser det som irrelevant.
Vilket förstås är tragiskt; förra krisen på 30-talet visade att där det fanns vettiga alternativ var det dessa som vann, där det inte fanns blev det de fullständigt groteska alternativen som vann. Idag tycks det inte finnas några vettiga alternativ eftersom de som skulle kunna stå för dessa håller fast vid det lilla, se https://znetwork.org/znetarticle/are-political-labels-a-farce-the-case-of-the-non-radical-left/
Viktigt att påminna sig om att orsakssamband i historien ofta är frivilliga.
Jättbra syntes men tyvärr sann. Det stora brottet är när jorden förstörs. En förtärande ekonomi som slår sönder naturens ekonomi att försörja oss. En global balans rubbas. Vattnet skildrar ett kretslopp som bryts. Träd och växtlighet med vattendrag skildrar hur vatten avdunstar från dem som alstrar moln. Molnen sprider regn över jordens yta. Regn ger ny växtlighet. Utan det kommer kaos med stora översvämningar.
Naturens ekonomi skildrar jorden som huset med dess livslagar. Rubbas detta då får det konsekvenser.
Marknadslagar kan inte ersätta livslagar. Inte heller ger marknadsfrihet frihet för oss.
Liberalism skildrar frihet utan ansvar. En väg till entotal vilsenhet. Vad är sant.? Vad är falskt? Vad är gott och vad är ont? Vad är mänsklighet? Vad är omänskligt?
Lysande