Flyglarm skär genom natten i Teheran. Missiler slår ned i ett land där människor redan länge levt under hårt förtryck, ekonomisk press och geopolitisk utsatthet. I väst talar ledare och kommentatorer ännu en gång om frihet, säkerhet och kanske demokrati. Men den historiska erfarenheten pekar åt ett annat håll. Krig har nästan aldrig byggt mänskliga rättigheter. Krig har oftare krossat stater, drivit civila på flykt och stärkt de mest hänsynslösa aktörerna.
Det är där den här berättelsen måste börja. Inte i slagorden, utan i erfarenheten. Demokrati kräver legitimitet, organisation, institutioner och en egen social kraft i landet. Bomber bygger inte domstolar. Missiler skapar inte fria medier. Flyganfall lär inte fram politiskt förtroende.
Libyen, Afghanistan och den gamla lögnen
Libyen visar hur snabbt talet om humanitär räddning kan glida över i sönderfall. Före Nato-interventionen 2011 låg landet relativt högt i Afrika på FN:s utvecklingsindex och hade, i regional jämförelse, en ganska hög levnadsstandard. Efter kriget kollapsade staten. Miliser, människosmuggling, splittrad makt och rivaliserande regeringar tog över. Ett samhälle som hade tydliga auktoritära drag gick inte mot stabil demokrati. Det föll ned i långvarigt kaos.
Afghanistan ger samma grundläggande läxa. USA störtade talibanerna 2001 och sade sig vilja bygga stabilitet, institutioner och demokrati. Efter tjugo års krig föll den väststödda staten snabbt samman. Talibanerna återtog makten. Landet blev inte friare av kriget. Det blev mer sönderslaget.
Jugoslavien lyfts ibland fram som ett motexempel. Där stoppade Nato etnisk rensning i Bosnien och Kosovo. Men även där vilar stabiliteten delvis på lång internationell övervakning, och de etniska konflikterna lever kvar. Förändringen kom inte bara från utländska bomber. Den vilade också på lokala militära och politiska krafter som redan kämpade mot regimen.
Det finns två klassiska undantag som ofta nämns: Tyskland och Japan efter 1945. Men de byggde på helt andra villkor än dagens interventionskrig. Där fanns total kapitulation, full militär kontroll, långvarig ockupation och en enorm ekonomisk återuppbyggnad. Den modellen har väst varken velat eller kunnat upprepa i Libyen, Afghanistan, Irak eller Somalia.
Iran före bomberna
Iran är ingen demokratisk stat. Kvinnors rättigheter är begränsade. Oppositionella riskerar hårda repressalier. Samtidigt är verkligheten mer konkret och mindre propagandistisk än krigsretoriken brukar tillåta. Kvinnor har länge haft hög utbildningsnivå och arbetat i flera kvalificerade yrken. Protesterna de senaste åren har pressat fram vissa små sociala förändringar. Det finns alltså en verklig inre kamp i Iran, buren av människor i landet själva.
Just därför blir frågan avgörande: vad händer med den kampen när bomberna börjar falla?
Iran deltog faktiskt i kärnkraftsförhandlingar och enligt medlare hade gjort framsteg, bland annat genom erbjudanden om paus i anrikning och större insyn. Samtalen avbröts när bombningarna började. Om den vägen fortfarande var svår, ofullständig eller bräcklig förändrar inte huvudpoängen: kriget bröt en diplomatisk process i ett läge där politiska vägar ännu inte var tömda.
Det är viktigt. Den offentliga bilden i väst har ofta varit att kriget kom därför att Iran inte lämnade något alternativ. Men dokumentets kärna är att den bilden är för enkel. När förhandlingar pågår, och när krig ändå väljs, måste andra drivkrafter med i analysen.
1953: så skapade väst en del av problemet
För att förstå dagens Iran räcker det inte att börja 2025 eller 2026. Man måste tillbaka till 1953. Då störtades Irans folkvalde premiärminister Mohammad Mossadeq i en kupp organiserad av CIA med stöd av brittisk underrättelsetjänst. Kuppen skyddade västliga oljeintressen och stärkte shahens envälde.
Det väststödda styret fördjupade sedan repressionen under decennier. Vapenleveranser och säkerhetssamarbete fortsatte, trots den brutala förföljelsen av oppositionen. När revolutionen kom 1979 växte den alltså ur verkliga erfarenheter av förtryck, utländsk inblandning och nationell förnedring. Paradoxen är central: väst hjälpte till att skapa de historiska villkor som senare bar fram det styre väst nu säger sig vilja bekämpa.
Det är därför historien inte bara fungerar som bakgrund. Den fungerar som bevis. När stormakter säger att de nu vill rädda Iran måste deras egen roll i att forma Irans tragedi räknas in.
Gaza, Hamas och vägen till ett större krig
Det finns en annan central tråd: Israels långvariga dubbelspel med Hamas. Under åratal hade Benjamin Netanyahu och hans regeringar systematiskt försvagat den palestinska myndigheten samtidigt som Hamas i praktiken fått handlingsutrymme och indirekt stärkts. Syftet har varit att hålla palestinierna splittrade och därmed blockera vägen mot en enad palestinsk stat.
Detta är ingen liten detalj. Det visar hur högernationalistisk maktpolitik ofta föder det hot som den sedan hänvisar till för att motivera ännu hårdare våld. När Hamas sedan slog till i den katastrofala attacken den 7 oktober 2023 kunde samma israeliska ledning använda detta som grund för ett mycket större krig, i Gaza men också i den bredare konfrontationen med Iran.
På så vis binds Gaza och Iran ihop. Inte genom enkel moralisk logik, utan genom regional maktpolitik där extremism, splittring och repression ofta utnyttjas för att rättfärdiga nya militära projekt.
Krig som inrikespolitisk räddningsplanka
Både Donald Trump och Benjamin Netanyahu framträder i materialet som ledare med starka inrikespolitiska skäl att vinna på en upptrappning.
Netanyahu gick in i den bredare konfrontationen tyngd av djupa problem på hemmaplan. Massprotester mot hans angrepp på rättsstaten hade skakat Israel. Samtidigt stod han själv inför rätta, anklagad för korruption, bestickning och trolöshet mot huvudman. Krig förändrar sådana spelplaner. Ett yttre hot samlar opinionen, flyttar fokus från rättsprocesser och kan tillfälligt rädda en ledare som förlorat mark.
Trump hade på sin sida politiska motiv av annat slag. Budgetstrider, impopulära nedskärningar , Epstein-skandalen och svaga opinionssiffror skapade tryck på hemmaplan. I ett sådant läge kan ett krig fungera som distraktion, mobilisering och nationell samling. Det betyder inte att krig alltid startas av rent cyniska skäl. Men det betyder att inrikespolitik ofta samverkar med geopolitiska mål.
När makthavare ger många olika förklaringar på kort tid brukar det sällan bero på klarhet. Det brukar bero på att det egentliga syftet inte sägs öppet.
Olja, handelsleder och en värld bortom dollarn
Det finns också materiella intressen bakom de höga orden. Iran har stora olje- och gasreserver. Landet ligger vid avgörande energiflöden genom Persiska viken och Hormuzsundet. Det har fördjupat handel med Kina och gått in i BRICS, alltså i ett block som stärker ekonomiska relationer utanför västlig dominans.
Det här pekar på något större än bara Iran. När västliga stater monterar ned industripolitik, driver åtstramning och ökar sitt beroende av billig energi, råvaror och externa marknader blir utrikespolitiken hårdare knuten till försörjning och kontroll. Krig handlar då inte bara om säkerhet i snäv mening. De handlar också om handelsvägar, investeringar, valutasystem och global makt.
Den linjen förstärks av hur västvärldens ekonomiska modell skapar ett strukturellt sug efter geopolitisk kontroll. En mer aktiv industripolitik, större självförsörjning och en grön omställning skulle i den analysen kunna minska trycket mot denna typ av maktpolitik.
Folkrätten böjs efter vem som anfaller
När Ryssland motiverade invasionen av Ukraina med preventivt självförsvar möttes det av kraftiga fördömanden. När Israel och USA angriper Iran blir tonen i flera västländer helt annan. Då talar ledare om säkerhet, om nödvändighet och om rätten att försvara sig, trots att det handlar om våld mot en suverän stat utan tydligt mandat från FN:s säkerhetsråd.
Denna selektiva syn på folkrätten urholkar den regelbaserade ordning som väst säger sig försvara. I stora delar av världen framstår det som allt tydligare att reglerna tillämpas hårt på fiender och mjukt på allierade. Resultatet blir inte bara hyckleri. Resultatet blir också att internationell rätt förlorar kraft just när den behövs som mest.
John Lapidus: sanningen dör först
John Lapidus, fil dr i ekonomisk historia, bidrar på Facebook med flera skarpa spår. Ett av de viktigaste är hans enkla konstaterande att krigets första offer är sanningen. Han beskriver hur lögner, skiftande förklaringar och mediala eftergifter snabbt fyller tomrummet när kriget väl brutit ut.
Han pekar också på hur svenska och västliga makthavare ofta upprepar USA:s talepunkter utan att pröva vad som faktiskt hände före kriget: att Iran försökte undvika en öppen konfrontation, att förhandlingar pågick, att Trump tidigare rev upp ett fungerande kärnenergiavtal och att sanktionerna därefter slog sönder Irans ekonomi ytterligare. Lapidus riktar dessutom hård kritik mot Natoledningen och mot hur generalsekreterare Mark Rutte i praktiken legitimerar ett anfallskrig genom att återge dess motiveringar som om de vore givna fakta.
Hans andra huvudpoäng gäller Sverige. Enligt honom har stora delar av svensk politik och svensk opinionsbildning lämnat walkover innan kriget ens började. Det gäller inte bara högern. Det gäller också socialdemokratiska och gröna miljöer som länge varit tysta, försiktiga eller direkt krigspositiva. I den analysen får krigshetsare ett försprång just därför att de möter så svagt motstånd från aktörer som borde ha byggt opinion mot ett nytt katastrofkrig långt tidigare.
Mattias Håkansson: kaoset började inte i studion
Mattias Håkanssons, journalist, bidrag på Facebook är mer omedelbart och mer sceniskt. Han beskriver ett informationsläge där censur, brist på tillgång och svensk medieoförmåga gör att publiken får en alltför lugn bild av hur allvarligt läget är. Det viktiga i hans resonemang är inte varje enskild militär detalj, utan helhetsbilden: att kriget säljs in som ordning medan det i själva verket sprider oordning över hela regionen.
Han pekar på hur Israel framträder som den drivande angriparen i en lång konflikt, hur USA:s motiv ändras från dag till dag, hur Trump tycks ha trott på en snabb och enkel seger, och hur ett system som rensat ut experter till förmån för lojalister får sämre beslutsunderlag just när riskerna är som störst.
Håkansson skärper också bilden av de regionala följderna. Kriget slår inte bara mot Iran och Israel. Det drar in Gulfländerna, energiflödena, handeln, civila infrastrukturer och i förlängningen Europas ekonomi. Därför blir hans mest träffande formulering kanske den enklaste: kaoset är inte ett framtidsscenario. Kaoset pågår redan.
Svenska ledare hoppas på demokrati och duckar för ansvar
Mattias Håkanssons återgivning av Agenda-samtalet den 8 mars fångar något större än ett tv-program. Den visar hur svensk toppolitik talar om Iran. Ulf Kristersson och Magdalena Andersson öppnar båda för förhoppningen att kriget på sikt skulle kunna leda till demokrati och frihet. Samtidigt erkänner de riskerna för regionalt storkrig och kaos. Kristersson säger dessutom rent ut att det finns en viss öppenhet för ageranden som inte riktigt följer traditionella folkrättsdefinitioner.
Detta är anmärkningsvärt. Svensk politik rör sig här i ett språk där önskan om demokrati får fungera som mjuk kuliss kring ett krig som redan brutit mot grundläggande rättsprinciper och redan hotar att förvärra allt det som demokrati kräver för att kunna växa.
Det mest slående är ändå tonen. Politikerna framstår som kommentatorer till andras krig, inte som ledare med ansvar att försvara folkrätten tydligt. De säger ”om” om sådant som redan sker. De talar om ett möjligt kaos när bomberna redan faller och regionen redan destabiliseras.
Den religiösa underströmmen
Det finns en religiösa dimension som ofta underbehandlas i vanlig nyhetsrapportering. Det gäller inte bara Irans egen ideologiska självbild eller vissa israeliska föreställningar om Stor-Israel. Det gäller också USA, där evangelikal apokalyptik och kristen sionism länge haft inflytande högt upp i statsapparaten och i den politiska kulturen.
Det betyder inte att religion ensam förklarar kriget. Men det betyder att vissa maktprojekt får extra laddning när de kläs i eskatologiska föreställningar om gott och ont, ödesstrider och historiska uppdrag. Sådana idéer gör kompromisser svårare och avhumanisering lättare.
Vad historien faktiskt säger
Stabila demokratier har i regel vuxit fram inifrån. De har vuxit genom sociala rörelser, utbildning, klasskamp, institutionellt bygge, ekonomisk utveckling och lång politisk konflikt. De har inte regnat ned från himlen i form av bomber.
När krig säljs som väg till mänskliga rättigheter döljer det ofta något annat: geopolitik, energi, handelsvägar, valutasystem, inrikespolitiska kriser, dubbelmoral eller ren maktvilja. I Irans fall finns allt detta på bordet samtidigt.
Att bomba fram mänskliga rättigheter och demokrati är mycket svårare än krigsivrarna påstår. Ofta är det inte bara svårt. Ofta är det själva motsatsen till vad kriget i praktiken åstadkommer.
När röken lägger sig
När röken en dag lägger sig över Iran kommer frågan inte bara gälla vem som vann militärt. Den kommer gälla vad som förstördes politiskt, socialt och moraliskt.
Ett folk som länge levt mellan diktatur och stormaktstryck behöver inte fler frälsare med bomber. Det behöver utrymme att andas, organisera sig och förändra sitt eget land. Historien visar nämligen något mycket enkelt: den som verkligen vill försvara demokrati måste först sluta bomba sönder de samhällen där den skulle kunna växa.
Nej krig löser ingen väg till demokrati rättvisa eller moraliska frågor.
Libyen hade en god utveckling för sitt folk. Gaddafi förespråkade en gemensam afrikansk valuta, en guld-dinar, som skulle fungera som ett alternativ till den amerikanska dollarn (USD) och den franska CFA-francen för handel med olja. Målet var att skapa ekonomisk oberoende för afrikanska nationer och öka Libyens inflytande.
Teorin gör gällande att denna planerade guld-dinar utgjorde ett direkt hot mot den amerikanska dollarns dominans och västerländska finansiella intressen, vilket enligt vissa teorier var en av anledningarna till NATO-interventionen 2011
Libyens ekonomiska status: Under Gaddafi hade Libyen en av de högsta BNP per capita i Afrika, till stor del tack vare oljeexport. Landet var dock inte ”den största” ekonomin i absoluta tal, men hade en betydande ekonomisk styrka i regionen innan 2011.
Precis så.
Kopplingen till västs åtstramningspolitik är intressant.
Dale Copeland (se https://gemensam.wordpress.com/2025/01/07/varfor-blir-det-stormaktskrig/) visar att de allra flesta stormaktskrig startas för att en stormakt upplever sig förlora den ekonomiska konkurrensen, och därför tar till våld som ett sista halmstrå. Att USA håller på att förlora mot Kina är ganska klart, Kina leder nu i 90 % av alla branscher. Och USA har sig självt att skylla, med sina outsourcingar av industrin, sina stölder av banktillgodohavanden och sina strafftullar på alla länder som på något vis irriterar dom.
Som en liten anekdot meddelar min gode vän den pensionerade Boeing-ingengören och projektledaren att a. Boeing nu knappast kan bygga ett plan för att så mycket av deras industriella verksamhet har outsourcats, och b. att de är helt beroende av canadensiskt aluminium, som nu bojkottas av USAs regering. Alltså har dom snart inte kvar någon flygindustri alls (och kan därför inte ens bygga militärflygplan…).
Det enda de tills vidare har övertag i är våld. Därför använder dom det. Men det fönstret stängs också snart, om det inte redan har gjort det. Det kostar någon miljon dollar för USA att avfyra en missil, men det kostar Iran 50.000 dollar att avfyra en. USAs vapenteknologiska övertag är därmed borta.
Det är uppenbart att Natoländerna har ägnat sig åt en självsvältpolitik som håller på att få dödliga konsekvenser. USAs gigantiska övertag från mitten av 1900talet måste ju ta slut en gång, men att det går så katastrofalt fort gör att dom råkar i panik. Det skulle inte förvåna mig om de anser globalt självmord vara att föredra framför att vara nr 2.
O tempora, o mores!