Jag ifrågasätter inte att Migrationsöverdomstolen dömt enligt gällande lag. Domstolar ska tillämpa lag, inte bedriva politik. Men just därför måste frågan ställas någon annanstans: vad är det för lagstiftning vi har skapat – och vilka värden speglar den?
När en ung människa som levt större delen av sitt liv i Sverige, som rotat sig socialt, kulturellt och ofta språkligt, bedöms som ”självständig nog” för att utvisas därför att hon fyllt 18 år, då har juridiken blivit blind för verkligheten. Att kräva ”särskilt beroendeförhållande” utöver familjeband är att bortse från hur övergången till vuxenlivet faktiskt ser ut, även för unga födda här.
Det är inte domstolens ansvar att väga in humanismen. Det är lagstiftarens. När utrymmet för ”särskilt ömmande omständigheter” tolkas så snävt att bostadslöshet, rotlöshet och social utsatthet inte räcker, då har vi reducerat människan till ett ärendenummer.
Sverige klarar bättre än så. Ett rättssamhälle behöver lagar, men också värdighet, proportionalitet och medmänsklighet. Om domar som denna känns omänskliga är det inte domarna vi ska angripa, utan de politiska beslut som gjort dem oundvikliga.
Vill du läsa här hur invandring är lönsamt för Sverige?
Louis De Geer, som nog kan kallas 1800-talets bästa svenska regeringsledare (1858-70, 1875-80), ansåg att en regering inte ska trumfa igenom lagar som strider mot folks rättsmedvetande. Det var, ironiskt nog, därför han inte försökte driva igenom allmän rösträtt trots att han var för det; han hade inte stöd i opinionen.
Det krävdes folkrörelsemobilisering för att de kraven skulle förankras. Det kommer att behövas även för att skrota dom här lagarna.
Spännande.