När slutade Socialdemokraterna att vara “patrioter”? 

I takt med att Socialdemokraternas politiska kommunikation allt oftare kretsar kring säkerhet, värderingar och nationell sammanhållning uppstår nya spänningar i partiets organisering och idépolitiska riktning. När framtiden beskrivs som ett bevarande av nuet riskerar kommunikationen att bli både exkluderande och visionslös. Förenklad syn på säkerhet och nationalistisk kommunikation förskjuter socialdemokratin bort från jämlikhet, globalt ansvar och reformvilja som gör det värre för ett parti som historiskt byggt sin styrka på inkludering, förändring och framtidstro.

 

Säkerhet som nationalistiskt signalord

För ett parti som historiskt byggt sin styrka på bredd och inkludering är kollektivistisk och godtycklig retorik om värderingar inget att leka med. Liknande problem uppstår i Anderssons sätt att tala om säkerhet. Särskilt formuleringar i stil med att “sätta svenska folkets säkerhet främst”.

I praktiken är detta en retorisk förenkling av en komplex verklighet som inte stämmer med hur säkerhet faktiskt fungerar idag. Säkerhet är flernivåbaserad dels eftersom nationell säkerhet är integrerad och sammanflätad med europeisk säkerhet, global klimatsäkerhet, internationell rätt och sedan NATO-inträdet kollektiv transatlantisk säkerhet. När säkerhet ramas in som ett nationellt nollsummespel blir kommunikationen både orealistisk, diskriminerande och exkluderande. 

Ett problem som uppstår är godtyckliga tolkningar av vem som räknas som ”svensk” och vilka hot som anses legitima som i fallet med Tidö-regeringens kommunikation om “bristande vandel”. Dessutom blir det så att väljare utlovas en säkerhetsteater och falska förhoppningar rörande trygghet där ord blir viktigare än vad som händer i praktiken. Sist men inte minst så trängs globala och mänskliga säkerhetsfrågor undan som i fallen med klimatkrisen, humanitär migration och omställande teknologi som artificiell intelligens genom att S använder begrepp som påminner mer om nationalistisk mobilisering än om vänsterorienterad kosmopolitism.

När slutade S att vara “patrioter”? 

Efter den senaste partikongressen uttalade sig Andersson bland annat om att “patriotismen är tillbaka i partiet”. Detta uttalande bör ses som ett av de märkligaste och konstigaste en partiledare för S kan göra. Med tanke på att patriotism definieras som en process där individen upplever positiva och kärleksfulla känslor mot ett land, men även ett samhälle som en stad eller region, så har S alltid varit patriotiska i meningen att partiet har verkat för Sverige genom sin politiska engagemang. 

En möjlig tolkning av Anderssons märkliga uttalande är att hon egentligen menar att “nationalismen är tillbaka i partiet”. Då uppstår dock ett ännu allvarligare problem eftersom nationalism bland annat definieras som att en person måste ha en särskild lojalitet till en nation jämfört med andra nationer eller enheter som kommuner och unioner. Vad vill då Anderssons kommunikation säga i relation till EU, övernationell politik och utveckling liksom globala problem och utmaningar som rörande klimatet, flyktingar och krig? 

 

Nationalismens som “avdammade” idéer 

Andersson har också uttalat sig om att nationalism inte alltid varit eller är något ont eller dåligt samt att ingen människa är en ö. Det kan ses som ett rimligt uttalande men kombinationen av dessa påståenden blottlägger en stor omöjlighet och motsägelse. Om ingen människa är en ö och om alla vi måste samarbeta, vara solidariska och följa lagar, gäller det också hela vår värld med alla nationer och alla livsformer i relation till vår planet? 

Nationalistiska idéer, även när de är mer medborgerliga, bygger dock just på föreställningen om särskilda lojaliteter, där nationen ges företräde och prioriteringar även på bekostnad av mindre eller större gemenskaper. I en tid präglad av globala risker som klimatförändringar, pandemier, ekonomiska kriser är nationalismen både ett intellektuellt liksom praktiskt återvändsgränd. Den kan möjligen fungera som kortsiktig signalpolitik och skapa känslor av gemenskap och sammanhållning, men erbjuder få svar på de globala problem, utmaningar och risker som faktiskt formar människors liv.

Att Andersson kommunicerar på det sättet beror delvis på inspiration från resonemang i och kring Tankesmedjan Tiden, där vad som presenteras som socialdemokrati kombineras mer med nationalistiska idéer. Frågan är också, vad vinner S på att begränsa sina värderingar som solidaritet, gemenskap eller hållbarhet till nationell tillhörighet? Det finns dessutom forskning som visar hur socialdemokratiska partier i Europa under de senaste 10-15 åren förlorat många väljare till andra progressiva partier just genom anpassning till högerextrema partiers politik och retorik.  

 

Status quo som framtidsvision

Ett annat häpnadsväckande exempel i Anderssons kommunikation är hennes svar i intervjun via Dagens Nyheter från 2022 om att hon önskar att Sverige om tio år ska vara “mer som Sverige”. För ett formellt progressivt och reformistiskt parti är detta ett märkligt budskap. Socialdemokratins historiska legitimitet och framgångar har vilat på löftet om förändring som bättre bostäder, starkare rättigheter, moderniserade institutioner och ökad social rörlighet.

Att beskriva framtiden som ett bevarande av nuet signalerar istället förvaltning, avsaknad av förändringar och frånvaro av vision. Det är ett språk som snarare förknippas med konservativ politik än med en rörelse som vuxit genom att vilja mer, inte mindre. För unga väljare och politiskt engagerade grupper blir sådan kommunikation tolkat som konstig och märkvärdig. 

Socialdemokratin har historiskt sett inte bara kämpat för jämlikhet som ett rättviseideal, utan också förstått dess betydelse för social sammanhållning. Äldre och nyare forskning visar att samhällen med högre grad av ekonomisk jämlikhet tenderar att präglas av större tillit, tolerans och öppenhet. När människor upplever grundläggande trygghet minskar behovet av exkludering, syndabockstänkande och identitetspolitisk polarisering.

Samtidigt används ofta påstådd ”brist på resurser” som argument mot reformer, trots att detta sällan håller vid en närmare granskning. Staten fungerar inte som ett hushåll. Genom finanspolitik, skattesystem och centralbanker skapas och dras pengar in och ur ekonomin. Det avgörande är därför inte om finansiella resurser finns, för de kan alltid skapas, utan om man politiskt prioriterar de mänskliga, industriella och naturens resurser. När politiken fastnar i ett teknokratiskt förvaltande av status quo riskerar socialdemokratin att förlora just den kraft som historiskt definierat rörelsen: viljan att förändra, investera och mobilisera framtidstro.

 

Ett organisatoriskt problem

Den här kommunikationen förstås inte bara från partiets organisatoriska utveckling. Socialdemokraterna har, liksom andra partier, gått från att vara mer inkluderande folkrörelser och organisationer med engagerad medlemsdemokrati till mer professionaliserade, elitistiska och centraliserade organisationer. Med färre aktiva medlemmar och större beroende av strategisk kommunikation hamnar mer fokus på kontroll, disciplin och “partipiskan”.

Problemet är att ett parti som kräver sammanhållning, ansvar och värdegemenskap av medborgarna samtidigt riskerar att misslyckas med att skapa just detta inom den egna rörelsen. När visionen saknas och deltagandet begränsas blir moraliska krav på väljare och medborgare orimliga och konstiga.

 

En socialdemokrati utan riktning?

Magdalena Anderssons politiska kommunikation framstår därför som ett uttryck för en djupare osäkerhet inom Socialdemokraterna: mellan det globala och nationella, mellan förändringar och bevarande, mellan folkrörelse och toppstyrning. Frågan är om denna linje verkligen kan göra partiet bredare, mer inkluderande och mer relevant eller om den i stället riskerar att låsa socialdemokratin i ett mer konservativt projekt utan konkreta framtidsvisioner?