När folkets röst vänder vinden i säkerhetspolitiken
Är ett neutralt Ukraina i fred att föredra framför ett land där bomber fortsätter falla? Frågan dyker upp allt oftare i svenska flöden på sociala media och i samtalsämnen därhemma. Också i Ukraina är folk trötta på kriget och 70 % vill ha fred nu snarast via förhandlingar. Där det för bara ett år sedan var tabu att tala om kompromisser, sprids nu diskussioner om fred, avspänning och neutralitet. Folkets protester på nätet, i debattforum och på gatorna börjar förändra tonen.
Idealism och realism – två vägar till fred
I utrikespolitiken betyder idealism tron på att internationella avtal, värderingar och organisationer kan skapa fred genom samarbete och rättsstat. Idealister litar på USA, EU och Nato och tror att demokrati kan sprida godhet även om det ofta krävs krig.
Realism bygger på motsatt syn. Realister menar att varje stat främst försvarar sina egna intressen. Respekt för länder, särskilt stormakters behov av säkerhet i sitt närområde och politisk överlevnad, är essentiell för att skapa fred på jorden. En realist ser inte världen som den borde vara, utan som den är. Vill vi ha fred och demokrati får vi istället skapa ett globalt Green New deal.
Sveriges neutralitet under kalla kriget var ett realistiskt projekt: att undvika att bli slagfält mellan stormakterna. Efter murens fall tog idealismen över. EU-medlemskap och Natomedlemskap blev tecken på moralisk övertygelse snarare än militär nödvändighet. Men nu, efter år av krig i Ukraina, börjar tvivlen växa – både bland experter och i folkdjupet.
När idealismen blev krigspolitik
Idealismens övertygelse om att ”sprida demokrati” har ofta slutat i katastrof. Under 2000-talet lanserade USA doktrinen om förebyggande krig, formulerad av Paul Wolfowitz och kretsen kring den neokonservativa tankesmedjan Project for a New American Century (PNAC).
PNAC låg bakom mycket av George W. Bushs d.y. utrikespolitik. Wolfowitz hävdade att USA måste använda sin militära överlägsenhet för att hindra nya stormakter från att växa fram. Det var början på en era av ”demokratisering med bomber”: Irak, Libyen, Afghanistan, Syrien.
Forskaren Nicholas Charron konstaterade att tanken var att ”öka gapet mellan USA:s och de övriga ländernas styrka” och därmed säkra tillgången på gas och olja. USA skulle bli den mäktigaste aktören i Mellanöstern – även utan FN:s eller Natos godkännande.
Resultatet känner vi: ruiner, korruption, nya diktaturer och växande flyktingströmmar. PNAC lades ned 2006 när Irakkriget blev alltför impopulärt, men idéerna lever kvar.
Realismens återkomst – från höger till vänster
När författaren Lena Andersson i SVT sa att Ukraina kanske borde göra som Finland under kalla kriget – acceptera sitt geografiska läge för att rädda liv – väckte det raseri. Men också eftertanke. Allt fler svenskar frågar nu samma sak: för vilka värden är det egentligen värt att dö?
Forskaren Johan Wennström vid Försvarshögskolan kritiserar Sveriges ”självuppoffrande idealism” och menar att landet nu placerar soldater utomlands id Rysslands gräns vilket hotar Sveriges äkerhet. Även borgerliga tänkare som Carl-Vincent Reimers på Timbro har börjat ifrågasätta den liberala utrikespolitiken: är inte ett neutralt Ukraina i fred bättre än ett västvänligt land i ruiner?
Den här gången är det dock inte bara forskare som driver skiftet. Det är människor i flödena. TikTok, X och Facebook fylls av fredskampanjer och inlägg som kräver diplomati i stället för evig upprustning. Många ser hur krigsekonomin slukar resurser från klimat, vård och skola.
Från Ukraina till Washington – västvärldens dubbelmoral
USA har i decennier använt frihetsretorik för att rättfärdiga krig. Men landets historia visar motsatsen. Väst skapade diktaturerna i Irak och Iran. Invasionen av Libyen slog sönder ett samhälle med någorlunda välfärd och samhällsinstitutioner.
Libyen hade inte gjort mycket ont mot omvärlden sedan flygplansattacken 1989 och hade bland Afrikas högsta levnadsstandarder. När landet började planera en egen valuta för Afrika – en guldstött afrikansk dinar – angreps det 2011 av USA och Nato. Resultatet: kaos, slavmarknader och sexuellt våld mot migranter i fängelser godkända och använda av EU.
Så ser idealismens verkliga facit ut.
Ryssland: från västs misslyckade chockterapi till diktatur
Ryssland har heller inget moraliskt tolkningsföreträde. Angreppet på Ukraina var ett brott mot internationell rätt. Men väst bär ansvar för att ha skapat de förutsättningar som gjorde det möjligt.
När Sovjetunionen föll på 1990-talet införde väst ”chockterapi” – snabb privatisering, massarbetslöshet och hyperinflation. Miljontals ryssar dog i fattigdom. Det var i det kaoset som Vladimir Putin kunde ta makten.
Senare vägrade väst att låta Ryssland bli partner i säkerhetspolitiken. USA:s löften om att inte utvidga Nato österut bröts gång på gång. I Moskva tolkades Natos expansion mot Ukraina som ett existentiellt hot – precis som USA såg sovjetiska missiler på Kuba 1962.
Putins invasion kan aldrig försvaras. Men väst förstod heller inte vad man spelade med.
När verkligheten tränger sig på
Ukraina var länge delat i sin syn på Nato. Före 2014 ville bara 20–30 procent av befolkningen gå med, mest i västra delarna. Många öst- och sydukrainare såg Nato som ett hot.
Det förändrades först efter 2014, när Ryssland annekterade Krim och stödde separatister i Donbas. Då steg stödet för Nato till över 60 procent. Men skillnaderna inom landet bestod, liksom korruptionen och oligarkväldet.
Problemen i Österuropa skiljer sig inte mycket mellan västkontrollerade länder som Polen, Rumänien och Ungern mot Rysslands. Alla är oftast emot hbtqi och för patriarkat. Alla har korruption, klassklyftor, högerextremism och oligarkstyre.
Folkets protester minskar risken för världskrig
När Stefan Löfven på Åland 2022 sa att han inte trodde att en Natogräns dikt an mot Ryssland skulle öka säkerheten, hånades han. I dag delas citatet som en varning som fick rätt.
Människor har börjat se mönstret: varje gång en stormakt försöker dominera världen i demokratins namn, följer nya katastrofer. Därför växer nu en ny fredsrörelse, ofta ledd underifrån av unga. De vill inte leva med hotet om kärnvapenkrig, inflation och miljöförstörelse.
När människor börjar tala, lyssnar makten. Och varje röst för avspänning minskar risken att världen snubblar in i ett tredje världskrig. Överlevnad kräver välfärd och grön omställning på hela jorden.
Ja det har hänt som du skildrar
Under 2000-talet lanserade USA doktrinen om förebyggande krig, formulerad av Paul Wolfowitz och kretsen kring den neokonservativa tankesmedjan Project for a New American Century (PNAC).
Då gällde en militär dominas Mellanöstern. För att få ett ja måste något särskild hända sa Wolfowitz i september år 2000. Något särskilt hände 1 år senare som blev 911
Fruktansvärt
Tänkvärt.
Kul att du som varit mera idealistisk av empatiska skäl och är så klok kan tycka att det jag skrev var tänkvärt.
I Ukraina vill nu 70 procent ha fred snarast, se https://news.gallup.com/poll/693203/ukrainian-support-war-effort-collapses.aspx. Vem har rätt att sätta sig över detta?
För övrigt intervjuades nyss nån förståsigpåare på fransk tv – uppfattade inte hans namn, tyvärr – och han friskrev inte Natoänderna från ansvar för att läget är som det är. Möjligen håller opinionen på att vända på fler ställen.
Underbart!