Sämre a-kassa för långtidsarbetslösa, högre arbetslöshet, urholkade välfärdsresurser och skattesänkningar som i hög grad har gynnat höginkomsttagare. En ny rapport från Katalys granskar vad institutet beskriver som Sverigedemokraternas svek mot de arbetare, arbetslösa och låginkomsttagare som hjälpte partiet till makten.
SD fick 29 procent av arbetarnas röster i valet 2022 och 27 procent bland LO-medlemmarna. Bland arbetslösa blev partiet störst med 30 procent. Men den ekonomiska politik som partiet därefter har accepterat och drivit tillsammans med Tidöpartierna ligger enligt rapporten i direkt konflikt med många av dessa väljares ekonomiska intressen.
Rapporten heter Jimmie blåser dig! Sverigedemokraternas arbetarfientliga politik. Den har skrivits av Tony Johansson, senior rådgivare på det fackliga idéinstitutet Katalys och doktor i ekonomisk historia vid Lunds universitet. Johansson granskar nio områden inom ekonomisk politik och välfärdspolitik och jämför SD:s tidigare löften och profilfrågor med den politik som partiet har medverkat till under mandatperioden.
A-kassan som snabbt når svältnivåer
5 621 kronor efter skatt. Där kan en långtidsarbetslös snabbt hamna. A-kassan som snabbt når svältnivåer är kanske det tydligaste exemplet på Sverigedemokraternas svek.
Inför valet 2022 kallade Jimmie Åkesson a-kassan en röd linje. SD skulle inte acceptera försämringar. Han sade till och med att partiet kunde gå i opposition om Moderaterna försämrade arbetslöshetsförsäkringen.
Ändå trappas ersättningen sedan 1 oktober 2025 ned snabbare: först 80 procent, sedan 70 efter 100 dagar och därefter 65 procent. För långtidsarbetslösa väntar till slut en bottennivå på 5 621 kronor efter skatt i månaden.
Det slår inte bara mot den arbetslöse. Det pressar hela arbetsmarknaden. När människor vet att arbetslöshet snabbt kan betyda ekonomisk ruin ökar pressen att acceptera lägre lön, sämre villkor och otryggare jobb. Det är den gamla järnhårda lönelagen i modern form: svagare trygghet längst ned drar ned förhandlingskraften även för dem som fortfarande har arbete.
LO beräknar enligt rapporten att många arbetare förlorar 1 000–2 700 kronor i månaden redan efter hundra dagars arbetslöshet. Barnskötare, butiksanställda, lagerarbetare, chaufförer, personliga assistenter, städare och undersköterskor hör till dem som drabbas.
Katalys tar också upp en 54-årig man vars ersättning föll från 15 500 till 12 600 kronor i månaden. En annan förlorade 5 000 kronor.
Det är svårt att hitta en tydligare kontrast mellan vallöfte och verklighet.
Från invandringskonflikt till klasskonflikt
Katalys politiska slutsats går längre än enskilda budgetposter.
Rapporten beskriver hur SD har byggt ett starkt stöd bland arbetare, låginkomsttagare, arbetslösa och personer med sjuk- och aktivitetsersättning. Samtidigt har partiet rört sig högerut i ekonomiska frågor och blivit en central partner för traditionell borgerlig politik.
Där ligger också den djupare konflikten. SD har fått många väljare att tro att arbetare och utsatta förlorar på invandring. Men den bilden håller dåligt när man granskar ekonomin. Invandring ökar befolkning, köpkraft (som annars ger mer jobbtilfällen, företagsvinster och skatteinbetalningar), arbetskraft och produktion och kan på sikt stärka både skatteunderlag och välfärd.
Problemen växer i stället när invandring kombineras med åtstramning, arbetslöshet, låga löner, bostadsbrist och sänkta ersättningar. Och det är just en sådan politik som SD själv har varit med och möjliggjort under Tidösamarbetet. Partiet har accepterat en stram ekonomisk politik, försämrad a-kassa och lägre ersättningar för människor långt från arbetsmarknaden, samtidigt som arbetslösheten har stigit.
Det pressar löntagarnas förhandlingsläge. När fler konkurrerar om färre jobb och trygghetssystemen blir svagare ökar trycket att acceptera sämre löner och villkor. Då kan människor ställas mot varandra på arbets- och bostadsmarknaden. Men orsaken är inte att invandrare kommer hit. Orsaken ligger i hur politiken organiserar jobb, löner, bostäder och ekonomisk trygghet.
Enligt Red Justices artikel Sanningen om invandringen skapar invandrare också efterfrågan, produktion och skatteunderlag och arbetar i många branscher där svensk ekonomi behöver arbetskraft. Invandringens ekonomiska utfall avgörs därför i hög grad av sysselsättning, investeringar, integration och fördelningspolitik.
Över en halv miljon blev arbetslösa
Samtidigt försämrades arbetsmarknaden.
År 2022 var 421 000 människor arbetslösa. År 2025 hade antalet ökat till 510 000. Arbetslösheten steg från 7,5 till 8,8 procent. EU-genomsnittet låg samtidigt på 6,0 procent. Till skillnad från utvecklingen i EU, där arbetslösheten föll efter 2022, steg den i Sverige.
Katalys hävdar inte att regeringen ensam skapade lågkonjunkturen. Rapporten pekar i stället på hur den ekonomiska politiken svarade på den. Bedömare som LO-ekonomerna ansåg att finanspolitiken var för återhållsam när Sverige hade låg tillväxt och hög arbetslöshet. OECD:s beräkningar pekar också på ett negativt BNP-gap under perioden 2023–2026.
Det får betydelse för efterfrågan. En studie som gjorts för Finanspolitiska rådet uppskattar att de 20 procent av hushållen med lägst inkomster konsumerar i stort sett hela en extra inkomst. För den rikaste procenten är motsvarande andel omkring 16 procent.
När staten minskar inkomsten för arbetslösa slår det därför snabbt mot konsumtionen och företagens försäljning. Att samtidigt ge motsvarande belopp i skattesänkningar åt höginkomsttagare kompenserar inte nödvändigtvis bort efterfrågebortfallet.
Inget slopat karensavdrag
SD gjorde karensavdraget till en arbetarfråga inför valet 2022 och lovade undantag för bland andra vård-, omsorgs- och förskolepersonal. Men frågan kom inte med i Tidöavtalet och inget förslag har genomförts. När Socialdemokraterna senare ville slopa avdraget helt röstade SD nej. För arbetare slår avdraget särskilt hårt eftersom få kan jobba hemifrån när de är sjuka. LO kallar det en ”straffskatt på arbetare”. En sanerare i rapporten förlorar 10 000 kronor om året.
Skattesänkningar gick före välfärden
Katalys kopplar Sverigedemokraternas svek till både skatte- och konjunkturpolitiken. Skattekvoten sjönk från 42,9 procent av BNP 2022 till 40,5 procent 2025. Vid oförändrad nivå hade skatteintäkterna varit omkring 159 miljarder högre, även om regeringen inte ensam förklarar hela skillnaden.
Samtidigt höll Tidöpolitiken tillbaka efterfrågan. Finanspolitiska rådet såg utrymme för en mer expansiv politik 2023–2025. Katalys pekar också på att stöd till låginkomsttagare ger större effekt på konsumtionen än skattesänkningar för höginkomsttagare. Ändå fick den som tjänade 100 000 kronor omkring 1 240 kronor mer i månaden i 2024 års budget, medan breda grupper under medianinkomst fick mindre än 100 kronor. Sjuka och arbetslösa, Jimmies egna väljarbas, fick inget.
En monetärt suverän stat behöver samtidigt inte först samla in varje krona i skatt för att finansiera välfärd. Gränsen går vid reala resurser och inflation. Därför kan staten hålla skatten mycket låg för vanliga inkomster och ändå prioritera jobb, välfärd och investeringar. Den bredare utvecklingen sedan 1970-talet behandlas också i Överlevnad – för samhället och människorna.
Tandvården – SD:s svek mot de unga
Från 2025 förlorade 20–23-åringar den avgiftsfria tandvården. Samtidigt avstår nästan var fjärde i den lägsta inkomstgruppen tandvård av ekonomiska skäl, och bland arbetslösa och sjukskrivna gäller det nära 30 procent. SD lovade inför valet 2022 ett högkostnadsskydd för alla, men stödde i stället en reform där unga fick betala mer för att finansiera billigare tandvård för äldre.
Det förstärker en redan tydlig klasskillnad. När tandvård blir en plånboksfråga skjuter människor upp behandling, vilket både kan försämra hälsan och göra vården dyrare senare. Ett alternativ är att behandla tandvården som en del av den gemensamma välfärden, på samma sätt som annan vård. Där är den verkliga begränsningen i första hand tillgången på tandläkare, personal och andra resurser – inte att staten först måste få in motsvarande kronor i skatt.
19 miljarder saknades till kommuner och regioner
Kommuner och regioner fick inte full kompensation för inflation och nya statliga uppdrag. Katalys beräknar att statsbidragen 2025 låg omkring 19 miljarder kronor under den nivå som hade krävts om 2023 används som jämförelseår. Beräkningen tar dessutom inte fullt hänsyn till att en åldrande befolkning ökar behoven inom äldreomsorg och sjukvård.
Staten kan skapa kronor i egen valuta. Kommuner och regioner kan inte det. När staten håller tillbaka bidragen måste de därför skära ned, höja skatten eller försämra verksamheten. Det gör statsbidragen till en direkt välfärdsfråga.
Det ger en viktig skillnad: staten har monetärt handlingsutrymme, men kommunerna har betydligt hårdare budgetrestriktioner. Om staten håller tillbaka bidragen tvingas kommuner och regioner därför ofta välja mellan besparingar, skattehöjningar och försämrad verksamhet.
Barnfamiljer fick se stödet krympa
Barnbidraget har stått still på 1 250 kronor sedan 2018. För att behålla samma köpkraft skulle det enligt Katalys behöva ligga på omkring 1 600 kronor. För låginkomstfamiljer kan några hundralappar i månaden avgöra om pengarna räcker till mat, kläder och fritidsaktiviteter.
SD gick dessutom aktivt emot en förstärkning. Vid förhandlingarna om vårbudgeten 2025 blockerade partiet enligt medieuppgifter ett extra barnbidrag på cirka 2,5 miljarder kronor.
Samtidigt drev Tidöpartierna igenom ett bidragstak i försörjningsstödet. Rädda Barnen varnar för ökad barnfattigdom, Röda Korset för större klyftor och SKR för sämre skolgång och ökad kriminalitet. IFAU konstaterar att svenska studier inte visar att sänkta bidrag i sig ökar sysselsättningen. Det mest sannolika utfallet är därför större fattigdom, inte fler jobb.
Unga och sjuka får också betala
SD:s ekonomiska vägval slår även mot unga, sjuka och andra med små marginaler. Den avgiftsfria tandvården för 20–23-åringar försvann 2025, trots att nära 30 procent av arbetslösa och sjukskrivna redan hade avstått tandvård av ekonomiska skäl.
Samma år höjde Tidöpartierna högkostnadsskyddet för läkemedel från 2 900 till 3 800 kronor. Den som når taket får därmed betala 900 kronor mer per år, samtidigt som egenavgiften höjdes i trappan.
Katalys granskar också karensavdrag och försörjningsstöd. Mönstret är tydligt: SD har byggt stöd bland arbetare, arbetslösa, sjuka och låginkomsttagare men medverkat till en politik där just dessa grupper ofta får betala mest. Det förstärker rapportens huvudtes om skillnaden mellan trygghetsretoriken och Tidöpolitikens faktiska fördelning.
Med Tidö vid makten efter 2026, blir det etter värre!
Rösta för rödgrönt hopp
Om S, V och MP får mandatet att styra Sverige finns en annan väg: låg skatt för de flesta, hårdare beskattning av miljardärer och stora förmögenheter, investeringar i jobb och stöd till arbetslösa i stället för fattiggörande. Hyrorna kan hållas nere och bostäderna bli fler med de rödgröna i stället för att boendekostnaden drivs upp med Moderaternas trygghetshyror, och familjer kan få större chans att återförenas.
En mer expansiv finanspolitik kan också stärka efterfrågan, minska konkurser och ge småföretag fler kunder. Samtidigt kan Sverige investera mer i arbetstillfällen, miljö och grön omställning – utan att offra människors frihet, trygghet eller vardagsekonomi. Det skulle inte lösa allt. Men det skulle öppna för ett samhälle där politiken åter börjar göra livet bättre för de flesta.
Ja Oskar det är tyvärr så som du säker. Tiden är viktig Du borde finnas på ledarsidor.
Jag lägger detta ut detta idag!
Om samhället bygger på solidaritet, gemenskap och människors möjlighet att leva ett värdigt liv, är den högerinriktade vägen i grunden den motsatta.
Moderaternas krav på att halvera antalet personer med försörjningsstöd och samtidigt skärpa kraven på arbetslösa att flytta dit jobben finns riskerar att göra ett redan ekonomiskt utsatt samhälle ännu mer ojämlikt. Det är inte bara en fråga om arbete – det handlar också om bostäder, ekonomi och människors faktiska möjligheter att förändra sin situation.
Samtidigt växer hushållens skulder och boendekostnader. En stor del av hushållens inkomster går till räntor och andra kostnader som inte skapar någon ökad köpkraft i ekonomin. Bankernas ränteintäkter blir därmed en belastning för hushållens konsumtionsutrymme.
Problemet är därför större än försörjningsstödet.
Ett samhälle kan inte bygga sin ekonomiska politik på att de svagaste ska bära en allt större del av kostnaden för en utveckling där bostäder blir dyrare, skulderna växer och hushållens köpkraft pressas.
Solidaritet handlar om att skapa möjligheter för människor att stå på egna ben – inte om att göra det svårare att överleva när arbetsmarknaden och bostadsmarknaden redan stänger dörrar.
En politik som ökar ekonomisk ojämlikhet och pressar människor till flytt, skuldsättning och fattigdom riskerar att skapa mer disharmoni – inte ett starkare samhälle
Samtidigt har ju Magdalena Andersson lovat att det inte ska bli några förändringar i den ekonomiska politiken om S bildar regering. Och eftersom Mp och V är så kåta på att sitta i en sådan regering kommer de inte att ha några invändningar heller.
Så vad finns det att hoppas på?
Med den rentieristiska utförslöpan vi är inne i kommer alltfler att rösta på SD av pur ilska, oavsett vad de för för politik. Se https://gemensam.wordpress.com/2026/05/21/nar-den-etablerade-politiken-vagrar-bygga-landet-vinner-hogerpopulisterna-pa-walkover/. Den ilsknaste vinner.
Det säger något om vilka som dominerar de vänsterpopulistiska partierna att de inte tar fasta på detta. Det är helt enkelt folk som inte vill ha särskilt stora förändringar och som inte är vana att driva något hårt. De är nöjda med världen som den är.
De socialdemokrater som styrde landet från 1932 var av ett helt annat slag, säger Per Nyström, Gustav Möllers statssekreterare. De ”hade alla börjat som agitatorer i små lokala sammanhang (…) Men dessa agitatorer i åratal av socialt underläge blev hårda som flinta och visste vad de ville. Deras hjärnor blockerades inte heller av dogmatiska föreställningar som förblindade det dåtita etablissemanget, även det akademiska (som Anderssons, JW).”
Vi behöver sådana, folk som är beredda att gå lika långt som sina ideologiska motparter, annars förlorar vi ständigt (som Oliver Cromwell uttryckte det på 1600-talet i en motsvarande situation).