Så normaliserades rasism & högerpolitik trots att väljarna vill ha jämlik välfärd: avregleringar och vårdval skapade otrygghet; överskott på arbetskraft höll löner nere; “vinnaren-tar-allt” i riksdagen; S sköt mot marknad 2010. Oron blev högerns bränsle. M lockar väljare som gillar otrygghet och SD lockar väljare som gillar trygghet. S utmanövreras då de inte vill gå mer åt vänster i välfärd och arbetsrätt.
Det är för lättvindigt att skylla ifrån sig. Destruktiviteten gynnas av att folk vägrar försvara sig kollektivt, utan överlämnar till opålitliga yrkespolitiker att försvara dem.
Välfärdssamhället byggdes upp av folkrörelsemobilisering. Sen avmobiliserades vi med argumentet att vi kunde lita på staten, och välfärdssamhället monterades följdriktigt ner.
Problemet är inte onda människors ondska utan goda människors passivitet påstås någon folkrörelseledare, jag har glömt vem, ha sagt. Jag skulle inte prata om onda och goda, vi är alla en blandning av båda, jag skulle hellre ha talat om privilegierade och oprivilegierade. Men kärnan i uttalandet håller ändå.
Jo så är det ju. Problemet är hur lättledda de många normala människorna är.
Marx hade en förklaring på varfr franska bönder kunde rösta för en uppenbar skojare som Louis Napoléon Bonaparte. De hade ingen möjlighet att kolla vad han gick för eftersom de inte var organiserade, sa han.
Sen organiserade sig folk från slutet av 1800-talet i permanenta organisationer med egen intern offentlighet. Resultatet var häpnadsväckande – standardökningen för vanligt folk från ungefär 1880 var enorm.
Fram till dess statlig byråkrati tog över och effekten av organiseringen klingade av.
Lärdomen av detta borde vara den som Frances Tuuloskorpi alltid brukar hänvisa till (se t.ex. https://francesblogg.com/): snacka ihop oss! Inte lita på utomstående som inte har något egenintresse i saken. De kan vara välvilliga, men de lägger inte ner sin själ i det, och då blir det inget.
Klokt