Undantagslagar med lagstiftningsmakt

Regeringen vill i fredstid kunna runda riksdagen och stifta lagar på egen hand vid ”kriser”. Det sägs handla om beredskap – men liknar farliga undantagslagar som historiskt lett till maktmissbruk.

Regeringens förslag om undantagslagar ekar alltså oroväckande av historien. Det var just sådana ”tillfälliga befogenheter” som 1933 möjliggjorde nazisternas maktövertag i Tyskland – efter att de släppts in i regeringen av konservativa partier som trodde sig kunna kontrollera dem. Också då valde stora delar av högern och kapitalet att stödja högerextremism hellre än sociala reformer i hopp om stabilitet och makt. Idag upprepas mönstret när SD får inflytande och undantagslagar diskuteras – i ”beredskapens” namn.

Demokratin urholkas inte med buller och bång, utan med ”tillfälliga lösningar”. När regeringen själv avgör när kris råder, får den också makten att kringgå demokratin. Vi måste säga nej – innan det är för sent.

Åtstramningspolitik leder till haveri

Åtstramningspolitik framställs ofta som nödvändig för att ”få ordning på ekonomin”. Men i praktiken fungerar den som en självförstärkande nedmontering av det gemensamma. Den offentliga svångremmen – som dras åt i budget efter budget – skapar obalans på så många nivåer att hela samhällets hållbarhet hotas. Problemen uppstår inte i tomma intet. De är en konsekvens av prioriteringar där budgettak, överskottsmål och skattesänkningar för de rikaste tillåts gå före människors behov.

1. Ekonomisk ojämlikhet och sammanbrott i välfärden

När staten drar in på skola, sjukvård, äldreomsorg, socialtjänst och trygghetsförsäkringar skapas både svår stress och sämre livskvalitet. Människor tvingas tävla om bristresurser. Den ökade pressen leder till psykisk ohälsa, utmattning och i förlängningen arbetslöshet och fattigdom. De som faller ur systemet får inte hjälp – för systemen har redan skurits ner. Samtidigt ökar kapitalinkomsterna hos de rikaste. Sverige har i dag fler miljardärer per capita än nästan något annat land.

2. Sociala spänningar och brottslighet

Unga växer upp i skolor utan tillräckligt med lärare, i bostadsområden med förslummade offentliga miljöer och utan tillgång till meningsfull fritid. När samhället inte erbjuder vägledning och framtidstro, blir kriminella nätverk en väg till status och inkomst. Bilbränder, skjutningar och narkotikahandel är inte uttryck för ”ondska” – de är symptom på strukturell vanvård. Samhällets ovilja att investera i förebyggande åtgärder skapar en grogrund för organiserad brottslighet.

3. Rättsstatens försvagning och undantagstillståndets spiral

I takt med att de sociala problemen ökar, svarar staten inte med investeringar – utan med repressiva åtgärder: kameraövervakning, anonyma vittnen, visitationszoner och föreslagna undantagstillstånd. Men detta är att behandla febern utan att ta itu med infektionen. Åtstramningspolitiken är själva sjukdomen. Varje undantagstillstånd underminerar medborgarnas tillit och skapar misstro mot både politik och rättssystem. Denna misstro föder i sin tur mer oro, vilket sedan används som argument för ännu ett undantagstillstånd.

4. Kollapsande infrastruktur och vardagskris

Tåg står stilla. Vägar spricker. Vårdpersonal flyr. Lärarkrisen fördjupas. El och kollektivtrafik blir dyrare. Skulden läggs ofta på väder, demografi eller yttre hot – men i själva verket handlar det om att underhållet har eftersatts i decennier. Åtstramningarna saboterar den offentliga infrastrukturen – och gör det dyrare för samhället på sikt.

5. Demokratins långsamma kvävning

När människor ser att deras röster inte leder till förbättringar, sjunker valdeltagandet. När partier konkurrerar i vem som är mest ”ansvarstagande” i bemärkelsen ”inte satsa något”, tappar politiken sin mening. Det lämnar utrymme för populism, extremism och antidemokratiska idéer. Förtroendeklyftan vidgas mellan folk och elit.

Slutsats: En självförstärkande härdsmälta

Åtstramningspolitiken är inte bara ineffektiv – den är aktivt samhällsförstörande. Den skapar ett land där miljardärer frodas, medan folkbibliotek stängs. Ett land där staten ”inte har råd” att skydda sina mest utsatta – men betalar dyrt för övervakning, kontroll och nya fängelser. Ett samhälle där tryggheten eroderas, och där lösningen på den otrygghet man själv skapat blir mer repression.

Sverige behöver inte undantagstillstånd. Sverige behöver modet att investera i sitt eget folk. Om vi vänder på perspektivet – från sparkrav till framtidstro – kan vi bygga ett land där trygghet föds ur jämlikhet, inte ur rädsla.

Länk: