Bostadsfokus på skön variation, låga hyror och integration

Foto: Ivars Indāns, Wikimedia Commons

Vi måste utveckla bostadsområden där folk trivs och har råd att bo. Där samhällets alla olika grupper kan bo tillsammans, sida vid sida.

Visst har arkitekten Fredrik Rosenhall en poäng i sin artikel i GP i att modernistisk arkitektur och klassicistisk kan lära av varandra. Men verkligen inte i att modernistisk arkitektur skulle tillåtas fortsätta dominera i renodlad stil. Inte heller att klassicistisk stil mest bara skulle användas på ett fåtal ställen.

Vi behöver för det första utveckla en nyklassicistisk stil som inte är en pastisch av gamla byggnader. För det andra behöver vi utveckla en nymodernistisk arkitekturstil som mestadels utraderar de inslag som mest strider mot klassiska, grekiska regler för hur man skapar skönhet med regler om symmetri, variation och dekor. För det tredje behöver vi utveckla utveckla en modern höghusstil med respekt för den klassiska traditionen. Men den renodlade, modernistiska, antiestetiska arkitekturstilen måste utraderas som det historiens tragiska, groteska faux pas den är.

Ett fel med många bostadsområden är vidare att enbart en upplåtelseform, till exempel villor eller bostadsrätter, dominerar där. Det är viktigt att människor med olika bakgrund kan mötas i vardagen. Då kan hopp och förståelse växa. Det är dock av yttersta vikt att en hög andel av bostadsbeståndet består av hyresrätter med låga hyror. Därutöver måste detta kompletteras med att det i varje område finns småhus och bostadsrätter till överkomliga priser. Detta åstadkommer vi genom att bygga så många hyresrätter med låg hyra att efterfrågan på privatägda hem minskar tillräckligt för att priserna inte skall skjuta i höjden.

#hyresrätt #bostadspolitik #arkitektur

Det här inlägget postades i Ägande, Arkitektur, Bostäder, Hyror, Sociala strukturer, Utanförskap. Bokmärk permalänken.

2 svar på Bostadsfokus på skön variation, låga hyror och integration

  1. Jan Wiklund skriver:

    När det gäller byggnaders utseende – behöver man dribbla med termer som modernism eller klassicism? Behöver man egentligen mer än leva upp till Jan Gehls principer om detaljrikedom och mänsklig skala? Se t.ex. http://citeseerx.ist.psu.edu/viewdoc/download?doi=10.1.1.697.575&rep=rep1&type=pdf, eller hans bok Städer för människor, nu äntligen på svenska.

    Frågan är dock hur detta ska genomföras. Byggherrens uppdrag till arkitekten gäller uteslutande ekonomi och teknik. Byggnaders eventuella positiva eller negativa bidrag till stadsmiljön ingår inte i det kapitalistiska syftet att tjäna pengar, och betalas därför av ingen.

    Det hela är en parallell till annan miljöförstöring orsakad av ekonomisk verksamhet och borde i princip kunna behandlas likadant – problemet är att det är svårt att fastställa gränsvärden för detaljrikedom och mänsklig skala i en lagtext.

    Men eftersom upproret mot fantasilös arkitektur tycks ha fastnat i ömsesidiga beskyllningar vore det tacknämligt om nån annan kunde ta upp utmaningen ur det perspektivet. Nån sorts lagtext som hindrar frånstötande stadsmiljö behövs, men hur ska den se ut?

  2. Jan Wiklund skriver:

    Modernismens stadsbyggnadsprinciper är mer destruktiva än dess husbyggnadsdito, då den utgår från att avstånd är något positivt. Allt som är byggt efter ca 1930 är glest, avståndsskapande och dyrt. Avstånd kostar.

    Det kostar pengar – ca 2-4% av lokal BNP för varje fördubbling av ytan/person. Det kostar energi – 50% ökad bränsleförbrukning för varje fördubbling av ytan/person. Det kostar mänsklig energi och förslitning, men här är kvantiteten okänd, man vet bara att de som bor perifert är sjukare än de som bor centralt.

    Med rimlig täthet skulle förmodligen interaktionen i städerna ordna sig själv. I alla fall om vi också kommer ihåg att inte bara bygga ”bostadsområden”, utan städer som också producerar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.