Tillgänglighet för första, sämsta jobb ingen bra jobbsökningsprincip

Att arbetssökande ska behöva ta första, sämsta jobb är ingen bra princip. Det leder bara till en försämring av alla jobb när arbetsgivarna inte behöver locka till sig arbetssökande med anständiga arbetsvillkor och löner.

En intresserad anställd gör ett bättre jobb och därför bör intresse i viss, rimlig mån få avgränsa jobbsökarens mål.

Än större frihet bör den med en eftergymnasial yrkes- eller akademisk examen ha. Idén att man ska ta ett skitjobb i väntan på drömjobbet är inte realistisk.

För det första bör samhället respektera den som ansträngt sig för att skaffa sig en kompetens över den allmänna. För det andra är det ett samhällsekonomiskt slöseri att överutbilda människor om de i slutändan ändå ska bli korvbrödsbagare. För det tredje medför det ett stort lidande och en känsla av nederlag för den som utbildat sig att inte jobba eller försöka jobba med det han är utbildad för. För det fjärde tar jobben idag så mycket energi att många säkerligen inte orkar söka de jobb de utbildat sig för om de ska ägna all sin tid åt ett okvalificerat men ändå ack så ansträngande jobb.

P.S.

Det här inlägget handlar om att skilja mellan respekten för den anställde och hans jobb. Att respektera ett jobb med för låg lön eller för dåliga arbetsvillkor eller ett jobb under någons kvalifikationsnivå kan vara bristande respekt mot den anställde. Den anställde är i 99,9% av fallen värda respekt (om man nu inte är illegal droghandlare), men arbetet är långt ifrån alltid värt respekt. Arbetslösa och sjukskrivna är också värda respekt. Vi är värda respekt för att vi är människor.

D.S.

Det här inlägget postades i A-kassa, Arbete, Arbetslöshet, Arbetsmarknadsfrågor, Arbetsskapande. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.