Titeln låter kanske lite absurd. Men hur många av oss arbetar inte med blod, svett och tårar? På arbetsplatserna sker tidsstudier. Syftet är att få ut mesta möjliga på kortast möjliga tid så ofta som möjligt ur arbetaren. Om arbetaren inte kan leva upp till detta om än med bara någon procent skäms hon ihjäl sig. Till sist blir många sjuka av detta.
Och det finns regler och straff för att allt fler skall offra sin hälsa för produktiviteten. Arbetsförmedlare och försäkringskassans personal bågnar under regler de skall följa. Skolpersonal, vårdens hjältar och de som arbetar i omsorgen likaså. Det stressar dem och det stressar deras brukare.
Blir någon sjuk är det ett heltidsarbete att följa alla regler. Helst ska en sjuk eller arbetslös bli frisk respektive få arbete genom att utförsäkras. Många gånger är det de flitigaste som blir sjuka. Sedan skall de skämmas resten av sitt liv för att de gett allt för arbetet tills kroppen eller själen gav vika.
Vår högsta önskan är att köpa en TV där de kommersiella budskapen skall få oss att vilja shoppa mera så att vi behöver arbeta mera.
Stressen från de unga och starka
Överallt ser vi bilder på de unga, starka, vackra människorna som älskar att svettas hårt på gymmet och att inte unna sig något onyttigt i onödan. När det är val, är det onaturligt för det utslitna folket att rösta för bättre arbetsvillkor, dräglig lön och en anständig välfärd. Istället förstör du festen för alla andra om du föreslår tanken att vi kunde rösta för billiga, bra och vackra bostäder åt alla. Det enda rättskaffens är att rösta och få andra att rösta för att arbeta ständigt hårdare till lägre lön i sitt anletes svett. Skam den som inte gett sin sista procent av sin energi och av vad hen producerat till överheten.
Konsekvensen är den lilla toppens överflöd
Den andra sidan av idealiseringen av låg- och medelinkomsttagarnas slit är att detta går till att föda den lilla elitens stora överflöd. Den ens tillgång är den andres skuld. De rikaste tio procenten äger enligt skatteverket 73 % av alla tillgångar på de populära, skatteförmånliga aktiekontona av typen ISK. Den svenske privatpersonen hade 2019 näst högst skuldsättning i i en jämförelse mellan några europeiska länder enligt SCB. Den låg på 427 000 SEK/person. Med en befolkning det året på 10, 28 miljoner betydde det en samlad nationell, privat skuld på 4 389 560 000 000 kronor. Alla dessa skulder är någon annans tillgång på banken.
När staten inte skapar pengar, får pengar skapas genom att folket hålls fattigt. Då får folket låna. När folket lånar, skapar bankerna pengarna de lånar ut. Höga hyror på lägenheter får fler att låna framför allt till att köpa sig ett eget boende. När skatten är för låg och bankerna istället för staten skapar pengar, har vi inte råd med skola, sjukvård, omsorg , miljön, klimatet, teknikutvecklingen, läkemedelsforskningen, välfärd, pensioner och järnvägar för att de rika behöver fler lyxyachter och swimmingpoolar. Frågan är om vi har råd att arbeta utan en statlig, expansiv finanspolitik som 1900-talets tidiga arbetartänkare sade?